Om ni inte är så insatta så kan jag förtydliga detta med att säga att jag i onsdags stod och sjöng med till 5 Seconds of Summers briljanta låtar i typ en och en halv timme. Eller att jag sjöng med är ett understatement, jag SKREK med i varenda jävla låt. Vilka genier dessa grabbar är asså.
Jag upptäckte ju faktiskt dessa fyra underbara pojkar genom One Direction, och jag har haft privilegiet att få se dom in action i samband med 1D.
Det jag verkligen älskar med 5sos är att man omedelbart slängs tillbaka i hela Green Day, My Chemical Romance, Fall Out Boy, Blink 182 härvan, som jag tycker så himla mycket om. Sen att det råkar vara så att alla fyra pojkar ser ut som Guds gåva till mänskligheten är ju bara ett stort jävla plus i kanten.
Det 5sos lyckas så jävla bra med är att få till dom här låtarna som är en riktig jävla käftsmäll till alla mainstream människor där ute som alltid ska försöka leva efter någon äcklig regelbok som inte ens existerar. Dom riktar in sig på oss andra som aldrig riktigt har passat in och valt att ta vår egna väg här i livet. För, let's be honest, att vara "vanlig" och "normal" är det tråkigaste som finns. Fyfan för att vara mainstream.
Jag älskar mina föräldrar för att dom alltid har låtit mig vara annorlunda. Jag var en av dom som satt med blont/svart hår, tre lager kajal, bandtröjor och lyssnade på Tokio Hotel på högsta volym i mina KOSS-lurar som läckte ljud utan dess like. Jag var den här bruden som rynkade på näsan när all fjortis-dunk började dyka upp lite här och var. Jag var den som gick runt på stan med mina föräldrar och sjöng Cocaine av Nomy högt och tydligt, vilket fick alla andra föräldrar att vrida huvudet mot mina föräldrar och ge dom den där "du har fuckat upp din 13åriga dotter-blicken".
Men icke. Eller, fucked up och inte riktigt som alla andra det är lite av vad som definierar mig, men vet ni vad? Det är jag fanimej glad över.
We are the kings and the Queens of the new broken scene, but we're alright though.
