If you think about it..

Började kolla på en serie på SVTplay om nätmobbning. Den är inspirerad av det här instagramupploppet som skedde i Göteborg. Asså jäklar vad man börjar tänka till efter man sett den där serien.

För det första tycker jag att denna serie är något som borde visas i skolor i hela Sverige. För det andra så börjar jag seriöst tappa hoppet om mänskligheten.

Jag är född år 1995 medan min storasyster föddes tre år tidigare, alltså år 1992. Det är bara tre års skillnad mellan oss men dessa tre år har vi kunnat märka av väldigt mycket.

När jag gick i typ 3an eller 4an började användandet av mobiltelefoner få ett uppsving. Det var även runt denna tid, kanske mer i 4an/5an som vi alla fick upp ögonen för Facebook. Och låt oss inte glömma allas vår kära vän MSN. Hur som helst. Allt detta var nytt för alla, unga som vuxna, och ingen visste om vilka negativa konsekvenser detta skulle få. Självklart hade vi mobbning och sånt i skolan innan vi började chatta med varandra och liknande, men det var inte i närheten av vad det skulle bli sen.

Jag blev själv lite indragen i hela den där nätmobbningen. Eller, typ nätmobbning. Jag tror att jag gick i 8an när jag blev mordhotad via sms. Folk har skrivit elaka saker på sina bloggar, hånat på bilddagboken, osv.

Det vi snabbt började märka här var att folk är mycket kaxigare när dom sitter bakom en datorskärm. När man inte ser hur personen ifråga reagerar på det man säger om den matar man på mycket mer. Sen är det så jävla lätt att saker och ting misstolkas vi chatt. Detta har jag känt av lite extra mycket då jag själv är en väldigt sarkastisk person i allmänhet.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta egentligen men jag kan väl bara säga att jag tycker att det är så jävla sjukt att människor fungerar som dom gör i dagens samhälle.

Jag vill att nätmobbning, ja all mobbning för den delen, ska stoppas. Jag har själv blivit mobbad. Jag skulle inte säga att jag själv har varit en mobbare, jag har bråkat med folk och sagt vad jag tycker och tänker om vissa, men jag har aldrig medvetet trakasserat en person bara för att det skulle vara kul eller för att alla andra har gjort det. Och det är ju det som måste få ett slut någon jävla gång.

Den här lilla bruden visste inte hur stort näthatet skulle bli.

When did you lose your happiness?

Fick precis en snap av min lycka som bor 200 mil bort. Österrike, kom närmre

Jag vet inte om jag nånsin nämnt det här, men när jag var i London snubblade jag över en person som snabbt kom att bli min andra halva. Jag hade gått i skolan under ganska lång tid när detta hände. Vi hade precis fått veta att vi skulle bli uppflyttade en nivå och därmed vara tvungna att slå ihop det som kvarstod av vår originalklass med en annan klass. Dom flesta som hade gått med oss under hela vår tid i London hade redan åkt hem vid det laget så vi hade blivit för få för att kunna fortsätta vara en egen klass.

Hur som helst, när vi kom tillbaka till skolan efter helgen så var vi väl medvetna om att vi skulle vara tvungna att kliva in i ett klassrum med en ny lärare och nya klasskompisar. Vi var väl ca 5-6 stycken som skulle komma in i den där nya klassen. Vi alla träffades ute på skolgården innan vi började, mest för att jag rökte men oxå för att ingen ville gå in där ensam.

Efter mycket om och men visste vi att vi var tvungna att gå in och möta vår rädsla. Vi alla spatserade in där, med hjärtat i halsgropen, och visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen.

En sak är värt att ta upp, första lektionen efter helgen hade vi alltid lektion i ett av dom "klassrummen" som bara bestod utav en enda lång soffa som täckte väggarna, dessa "klassrum" kallar dom för lounge.

Vi gick iaf in och satte oss där på rad och sen kom vår lärare som tvingade oss att presentera oss. Och standardgrejen han alltid körde med som vi fick lära oss där och då är att man ska presentera sig med sitt namn, vart man kommer ifrån, hur gammal man är och vilken earworm (låt som fastnat på hjärnan) man har. Vi fick köra den där raddan hela laget runt, så att vi nya även fick lära oss namnen på dom gamla. Det gick ganska smidigt. Sen kom det jobbiga. Denna lärare, Geoff som han heter, ville sen att vi skulle sätta oss två och två och berätta vad vi hade gjort i helgen (detta var tydligen oxå tradition att göra för dom första lektionen efter helgen). Så då bad han oss att sätta oss med folk vi inte kände. Jag fick panik. Jag kommer ihåg att jag sneglade lite nervöst mot min syster som fick sitta med en tjej som hon hade träffat på en föreläsning tidigare medan jag satt med en snubbe jag aldrig någonsin sett på skolan förut.

Hur som, den första dagen i nya klassen gick ganska bra. Ju mer dagarna gick desto bättre kontakt fick vi med våra nya klasskompisar. Jag, min syster och dom vi hade känt mer eller mindre sen vi började på skolan hade typ en tradition att vi aldrig käkade middag hemma hos våra värdfamiljer, så när vi planerade att åka till gallerian i Stratford för att äta middag på Wagamama så frågade vi en av våra nya klasskompisar, Christina, om hon ville åka med, vilket hon gärna ville. Sen va hon lixom en i gänget.

Sen började halloween närma sig. Vi alla visste om sedan långt tillbaka att skolan skulle anordna VÄRSTA halloween festen för alla som var över 18. Jag kommer ihåg att dagen innan festen satt vi på dagens sista lektion och planerade att åka till Stratford för att köpa det vi behövde till våra kostymer, eller det va kanske till och med samma dag som festen skulle vara, men iaf.. Vi åkte dit, köpte allting, bestämde en tid vi skulle mötas, då vi alla förutom en tjej bodde typ i Woolwich Arsenal och ingen ville åka ensam med halloweenkostym, och sen åkte vi hem för att göra oss iordning.

På festen blev vi ganska uppdelade. Det va på en stooooor nattklubb och alla skolans elever som var över 18 inklusive all personal från skolan var där. Min syster som inte är en festprisse hittade några andra svennar att hänga med ute på baksidan medan jag, Christina och en underbar svenne vid namn Malvina, som tyvärr inte gick i vår klass men som vi lärde känna redan första dagen i skolan, shottade och dansade tills vi inte längre kunde stå på benen.

Sedan den kvällen blev jag och Christina bara tightare och tightare. Vi lixom klickade på en gång. Jag är egentligen ganska lång för att vara tjej medan hon är väääääldigt kort. Vi gillar samma musik, kollar in samma typ av killar, ja ni förstår vart jag försöker komma med detta.

Jag fick även reda på att Malin hade träffat en tjej som hette Kristin på den där festen. Dom hade oxå klickat direkt och efter inte så lång tid visade det sig att Kristin och Christina bodde i samma värdfamilj, oxå i Woolwich Arsenal!

Jag tänker bespara er alla detaljer men tillslut blev vi The Fantastic Four. Malin och Kristin kunde vara gamla tillsammans medan jag var Christinas Tall one och hon var min Little one. Jäklar vad kul vi hade tillsammans. Och gud vad jag saknar henne. Min bättre hälft. The yin to my yang. My little one.

Som ni ser så körde vi all in på halloween..

The Fantastic Four.

Där har ni oss, the tall one with her little one.

If I lay here, if I just lay here..

Would you lie with me and just forget the world?

Mina tankar började snurra. Idag på jobbet hade vi en diskussion om man är mammas eller pappas pojke/flicka. Folk gav sina svar och sen föll turen på mig. Jag funderade en stund men kom fram till att jag inte va något av dom.

Missförstå mig inte nu, jag älskar mina föräldrar och enligt mig finns det inga bättre föräldrar i världen. Men jag har alltid varit rebellen. Jag och min pappa är väldigt lika varann till beteende och humör. Man kan till och med säga att vi är FÖR lika. Vi mer eller mindre bråkade oss igenom mina första år som tonåring. Han förstod inte vad jag gick igenom och jag va en bitch.

Min allra käraste mor och min fina storasyster har alltid haft ett bättre band till varandra än vad jag haft till mamma. Asså vi har alltid varit en väldigt tight familj så ni måste försöka förstå vad det är jag vill få fram.

Jag va en väldigt rebellisk och, enligt mig själv, jobbig tonåring som gjorde allt för att hamna i trubbel, mer eller mindre. Riktigt så tänkte jag ju inte då men det va lite så det blev. Jag agerade först och tänkte efter. Nu när jag kan se tillbaka på den tiden inser jag vilken tur jag hade att jag va så bra på att prata mig ur saker när jag hade blivit busted.

Men en sak jag alltid visste att jag kunde göra va att gå hem till mormor och morfar. Oftast vid den tiden jag slutade skolan så satt morfar vid köksbordet och drack kaffe medan mormor va ute i trädgården eller fixade tvätten eller något i den stilen.

Så jag knallade in där, drog av mig ytterkläderna och skorna och klampade in i köket där jag satte mig mittemot morfar. Och där kunde vi sitta i timmar. Ibland gick vi ut till garaget och medan han stod och lagade något eller bara meckade med något han tyckte va kul så pratade jag på om allt. Vad som hände i mitt liv just där och då. Hur det gick för mig i skolan. Vad jag ville bli när jag blev stor. Ja, i princip allt.

Jag gick sista året på högstadiet när jag förlorade min morfar. Min värld rasade samman. Han va den första riktigt närstående personen jag förlorade. Så redan där var det svårt. Jag visste inte hur jag skulle hantera den smärtan. Men det som gjorde det ännu värre var att han var min absolut bästa vän. Det är han än idag.

Jag trodde att jag skulle gå under tiden efter hans bortgång. Jag var som i en dimma som var omöjlig att ta sig igenom. Jag gick ner i vikt. Jag tappade all min glädje och ork. Men ju mer tiden gick desto lättare blev det att ta sig an dagarna som fortsatte komma. Jag hamnade i svackor några gånger då jag fick dåligt samvete för att jag levde vidare när han inte längre fanns. Den värsta gången var när jag inte längre kom ihåg ljudet av hans röst. Jag straffade mig själv hårt för att jag va påväg att glömma bort honom.

Men livet rullar på. Man lever vidare utan att egentligen tänka på det. Nu har det gått ca 5/6 år sen han gick bort och jag saknar honom fortfarande men det har blivit till en fin saknad.

För att återgå till hur jag startade detta inlägg så blev mitt svar att jag var varken mammas eller pappas flicka, jag var morfars flicka. Det kommer jag alltid vara.

What color is your life?

Men ååååh herre vad längesen det blev nu igen... Hej på er gott folk! Hur mås det? Bra? Ahmen, va kul att höra! Jag mår bara bra! Jobbar och sliter som vanligt men det är nice, jag trivs ändå med det.

Jag har väldigt goda nyheter. Jag är ju nuvarande en såndär jobbig liten Knivstabo, men bara fram till torsdag nästa vecka! Whaaaaaaat, Sandra, SKA DU FLYTTA?! Jaaaa, men tänk för att jag ska det! Nästa vecka flyttar jag till Uppsala! Asså skjut mig långsamt och dra mig baklänges vad jävla taggad jag är på detta!

Men, nog om det, nu vet ni iaf lixom.. Anledningen till att jag bestämde mig för att skriva på denna utdöende blogg? Jo ni, det är för att jag äntligen har gått och köpt mig en såndär asfräsch MacBook. På med dom stora solbrillorna, upp med huvudet högt, aaaaaah bekräftelse!

Haha, asså kan jag sluta vara så jävla sarkastisk hela tiden?

Men det jag ville få sagt är att jag ska försöka dra igång denna blogg igen. Mest för att jag älskar att bara sitta och skriva av mig, så om ni inte pallar läsa, gör det inte.

But, until next time, haaaaaarrrreeeeeee!

Bjuder på denna grymma jävla outfit jag rockade på andra semifinalen av ESC.