Mina tankar började snurra. Idag på jobbet hade vi en diskussion om man är mammas eller pappas pojke/flicka. Folk gav sina svar och sen föll turen på mig. Jag funderade en stund men kom fram till att jag inte va något av dom.
Missförstå mig inte nu, jag älskar mina föräldrar och enligt mig finns det inga bättre föräldrar i världen. Men jag har alltid varit rebellen. Jag och min pappa är väldigt lika varann till beteende och humör. Man kan till och med säga att vi är FÖR lika. Vi mer eller mindre bråkade oss igenom mina första år som tonåring. Han förstod inte vad jag gick igenom och jag va en bitch.
Min allra käraste mor och min fina storasyster har alltid haft ett bättre band till varandra än vad jag haft till mamma. Asså vi har alltid varit en väldigt tight familj så ni måste försöka förstå vad det är jag vill få fram.
Jag va en väldigt rebellisk och, enligt mig själv, jobbig tonåring som gjorde allt för att hamna i trubbel, mer eller mindre. Riktigt så tänkte jag ju inte då men det va lite så det blev. Jag agerade först och tänkte efter. Nu när jag kan se tillbaka på den tiden inser jag vilken tur jag hade att jag va så bra på att prata mig ur saker när jag hade blivit busted.
Men en sak jag alltid visste att jag kunde göra va att gå hem till mormor och morfar. Oftast vid den tiden jag slutade skolan så satt morfar vid köksbordet och drack kaffe medan mormor va ute i trädgården eller fixade tvätten eller något i den stilen.
Så jag knallade in där, drog av mig ytterkläderna och skorna och klampade in i köket där jag satte mig mittemot morfar. Och där kunde vi sitta i timmar. Ibland gick vi ut till garaget och medan han stod och lagade något eller bara meckade med något han tyckte va kul så pratade jag på om allt. Vad som hände i mitt liv just där och då. Hur det gick för mig i skolan. Vad jag ville bli när jag blev stor. Ja, i princip allt.
Jag gick sista året på högstadiet när jag förlorade min morfar. Min värld rasade samman. Han va den första riktigt närstående personen jag förlorade. Så redan där var det svårt. Jag visste inte hur jag skulle hantera den smärtan. Men det som gjorde det ännu värre var att han var min absolut bästa vän. Det är han än idag.
Jag trodde att jag skulle gå under tiden efter hans bortgång. Jag var som i en dimma som var omöjlig att ta sig igenom. Jag gick ner i vikt. Jag tappade all min glädje och ork. Men ju mer tiden gick desto lättare blev det att ta sig an dagarna som fortsatte komma. Jag hamnade i svackor några gånger då jag fick dåligt samvete för att jag levde vidare när han inte längre fanns. Den värsta gången var när jag inte längre kom ihåg ljudet av hans röst. Jag straffade mig själv hårt för att jag va påväg att glömma bort honom.
Men livet rullar på. Man lever vidare utan att egentligen tänka på det. Nu har det gått ca 5/6 år sen han gick bort och jag saknar honom fortfarande men det har blivit till en fin saknad.
För att återgå till hur jag startade detta inlägg så blev mitt svar att jag var varken mammas eller pappas flicka, jag var morfars flicka. Det kommer jag alltid vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar